Tsunamirisk

Nu har vi seglen uppe för första gången på över en vecka och lämnar fjordarna bakom oss för att segla sista biten till Valdivia. Det blev gungigt då vi kom ut på havet så däcket har spolats en del här på morgonen då vissa inte mått helt prima. 

Efter jordbävningen i Japan så blev vi beordrade att ankra på djupt vatten i en liten fiskeby på grund av tsunamirisk. Med annandagen 2004 färsk i minnet kändes det rätt olustigt till en början. Ingen märkbar våg nådde dock Chiles kust och vi fick tillstånd att fortsätta dagen efter. 

Sedan dess har vi gått för motor i princip dygnet runt förutom igår då vi låg ankrade och väntade på ett sydligt vindvrid. Jag passade på att ta ett vattenprov vilket två personer filmade, den ena med min kamera. Jag kan inte säga att jag känner mig jättebekväm med en kamera riktad emot mig, än mindre med två stycken, men det ska bli intressant att se resultatet. 

Mitt seglings/forskningsäventyr börjar gå mot sitt slut. I Valdivia väntar en ny pump som Anna har skickat så det kommer bli mycket jobb för mig på båtlabbet då vi kommer fram. Hela kylen är full med vattenprover som ska filtreras och extraheras så det finns att göra.

/Anna R

Vindrekord och "the Swedish beast"

Nu ligger vi ankrade och har sex linor till träd på land och väntar på att vinden ska lägga sig. De senaste två dagarna har det blåst upp till över 20 m/s. Jag har stått vid rodret bägge gångerna. Första gången, för två dagar sedan, blåste det upp när vi passerade infarten till Magellansundet. Vi hissade stormseglet och sen blev det åka av. Jag har aldrig manövrerat en båt i större vågor och det var faktiskt ganska tokigt. Vi var tre stycken uppe på däck och ibland såg vi bara vatten och ingen himmel. Sen igår slog jag mitt vindrekord, 26 m/s. I dag gjorde jag en lång upptäcktsfärd på egen hand, skönt att få komma ifrån och få lite egen tid.  Vi lever ju extremt nära varann. Det ligger en fransk båt (Salt 47) ankrad i en vik runt hörnet som vi åkte och hälsade på igår (vi har en liten gummibåt). Fransmännen har rykte här nere att vara otroligt skickliga seglare. Det var ett pensionerat par som varit ute sedan maj förra aret. Kvinnan var ca 1.50 lång, stod och rökte på akterdäck och berättade glatt om hur de rundat Kap Horn i mitten av januari. Hyfsat salta människor.

Jag har en daglig rutin att baka fyra limpor bröd. De går under namnet "the Swedish beast" för jag lyckas få degen att svälla till enorma proportioner. Vi äter enormt bra på den har båten och det finns manga som gärna lagar mat och gör det bra. Det verkar som att vi blir kvar i vår skyddade lilla vik även i natt. Prognosen är att det ska bli relativt svaga vindar de kommande tre dagarna vilket känns skönt. Vi har verkligen fått var beskärda del vind under de senaste dygnen. Jag har blivit hyfsat bra på att styra båten, även på natten, så jag har på senaste tiden blivit ombedd att styra under krävande omständigheter. T.ex. då vi ska navigera genom trånga passager eller då det går höga vågor. Känns naturligtvis kul att få förtroende men också ganska nervöst. Nu vankas det middag och sen ska vi kolla på en dokumentär om Shackleton.

/Anna R

Magellansundet

Nu har vi nått Magellansundet, en passage för de som vill ta sig mellan Stilla havet och Atlanten utan att runda Kap Horn. Regn och rusk men fantastiska vyer. Vi är tillbaka till att vara igång 24h om dygnet så nu är det vakna upp mitt i natten och sova en del på dagen som gäller igen. Jag har sett två späckhuggarfenor och den andra vakten såg jag en Humpback whale. Livet på Sea dragon rullar på som vanligt med andra ord och vi lever i vår lilla bubbla. Jag har tagit ytterligare ett vattenprov och känner mig allmänt nöjd med tillvaron.

/Anna R

Besättningen! Från vänster Teresa, Chris, Tasha, Jeff,
Brit, Robert, jag, Dale, Clive, Alfred.

Som ett vykort

Nu har vi börjat motorera genom fjordarna mot Valdivia. Landskapet är nästan osannolikt: glaciärer, vattenfall, snöklädda berg osv. Som att konstant befinna sig i ett vykort. Vi har ankrat två nätter och den första platsen var helt makalöst vacker med utsikt over en glaciär. Vädret har varit växlande, i morse stod jag och styrde med skidglasögon i kraftiga vindbyar och regn medan första dagen bjöd på strålande sol och svaga vindar. Bra stämning i gruppen men vissa hade nog inte fattat hur tufft det kan vara när vindarna når kulingstyrka.

/Anna R

Resan i bilder

I morgon bitti, innan fåglarna ens börjat fundera på att stiga upp, så ska vi bege oss västerut och sen norrut. Vi är nu 10 ombord, 6 amerikaner har tillkommit och det känns som att vi har en helt okej gruppdynamik. Skickar lite bilder härifrån Puerto Williams och från resan ner nu när jag under en kort stund fick möjlighet att använda internet.

Jag och Ceci i färd med att laga mat på varma breddgrader.

Strax innan avfärd i Piriápolis.

Vår skipper Clive hjälper gärna till med provtagningen. "So Anna, am I a scientist now?!"

Solnedgång i södra Atlanten.

Enligt en australienare som jag talade med här i Puerto Williams så är Kap Horn "a walk in the park" jämfört med vattnen mellan Staten Island och Eldslandet. Som synes så prickade vi in en bra dag och slapp uppleva jättevågor och strömmar på 8 knop och andra hemskheter som han berättade om.

Solen gick upp samtidigt som jag styrde båten in i Beaglekanalen. Magiskt.

Eldslandet - Tierra de Fuego. Delfiner och pingviner välkomnade oss. Man får nypa sig i armen då och då.

Angöring i Puerto Williams vid världens ände.

Sea dragon förtöjd vid boj och ankar i Puerto Williams

Hon är verkligen en fantastisk båt!

Från höger till vänster: Podorange, en lillasyster till Sea Dragon (en första generationens Challengebåt). Pelagic Australis, en båt byggd för segling i trakterna av Kap Horn och Antarktis, alltså tuffast tänkbara förhållanden. Ocean tramp, ägaren är amerikan och har spenderat 30 år i Puerto Williams med omnejd. Ombord finns två svenska geologer från Lund och Svante bad att få hälsa till min kollega Bert Allard. Vi ligger nu förtöjda längs med Pelagic Australis och har ca en decimeter fritt vatten under kölen...

 /Anna R

Sista kvällen med la familia

Nu ligger vi förtöjda med ankare och boj alldeles utanför hamnen i Puerto Williams. I dag har det varit strålande sol och vi har kunnat njuta av de helt fantastiska omgivningarna medan vi jobbat på för att få båten klar. Vi hade otroligt lugnt väder sista biten i Beaglekanalen (såg massor med pingviner!), men på natten innan när vi precis rundat Eldslandet fick vi känna på hur snabbt vädret skiftar här nere. Vinden ökade från ett par sekundmeter upp till kulingstyrka på bara ett par sekunder. Vi hade alla segel uppe så helt plötsligt släpade bommen i vattnet och vi var uppe i tolv knop under kraftig lutning (jag låg i sängen och vaknade av att jag rullade in i väggen).

I går var vi på "fest" på en i segelkretsar känd segelbåt, Pelagic Australis, som är byggd för att göra turer till Antarktis. Det blev sista kvällen med la familia och jag kommer helt klart sakna Ignacio, Ceci och Manu som nu är på väg tillbaka till Uruguay. I dag har tre ny besättningsmedlemmar tillkommit. En barnboksförfattare, en svampodlare och en professor i fotografi (typ), alla amerikaner. Vad kan jag säga mer än att vi är en brokig skara. I morgon kommer de tre sista och förhoppningsvis kan vi segla i morgon kväll. Väderutsikterna är dock inte de bästa så vi får se vad Clive tycker.

/Anna R

Havet har många ansikten

I går var jag rädd för första gången på riktigt även om det egentligen inte var helt befogat. Hade vakten mellan 00-04 och i början var det stjärnklart så det var inga problem att hålla kursen på 200 grader. Men efter ett tag gled det in tjocka moln och det blev kolsvart runt omkring. Alltså inga referenspunkter överhuvudtaget förutom en mätare som visar vindriktningen. I det här fallet kom vinden nästan rakt bakifrån vilket innebär en avsevärd risk för att gippa, (när bommen far över från ena sidan till den andra med en väldans fart och kraft) något som man definitivt inte vill göra med den här båten. Så där stod jag i kolmörkret och försökte känna in och förutsäga båtens rörelser vilket inte är lätt när den surfar och kränger på vågor som kommer bakifrån. Minsta tendens till fladder i seglen och det var bara att vrida rodret allt man kunde för att styra båten upp mot vinden igen. Det var lite svettigt och jag saknade verkligen autopiloten som nu definitivt har kastat in handduken.

Men i morse när jag gick på vakten klockan tio låg havet spegelblankt och solen sken. Luften var kall och klar och Ignacio, Manu och Ceci som alla är från Uruguay fryser en hel del. Ignacio som är den som varit väldigt sjösjuk och dålig mellan varven åt sin första riktiga måltid i dag till lunch. En ganska vanlig grönsakssoppa på sånt som höll på att bli dåligt men som han beskrev som det godaste han någonsin ätit. Sen satt han i aktern med mig när jag styrde och vi sjöng igenom i princip alla Roxettes ballader (han var väldigt förälskad i Marie Fredriksson som ung). Nu är det 90 sjömil tills vi ska lägga om kursen mot Puerto Williams och vi borde kunna vara framme i morgon kväll. Men som vår skipper Clive säger "we'll get there when we get there".

I går, 28 februari, på min namnsdag, så såg vi land för första gången. På 50 sjömils avstånd dyker Staten Island upp, högsta toppen är 2700 m på ön. Motsvarigheten skulle vara att i princip kunna se Gotland från Landsort. En kort stund senare dyker konturerna av Eldslandet upp. Vädret är klart och havet helt lugnt här nere i världens ände och vi är mer än värda lugnt väder efter vad vi var med om tidigare under veckan. Det blev en rätt känsloladdad stund uppe på däck med "la familia" som vi kallar oss. Jag hade lagat lasagne och bakat bullar (det blev med kardemumma istället för kanel) som jag gjorde utan recept och som blev riktigt bra. Jeff och Dale har sedan första kvällen pratat om att jag måste göra "Swedish cinnamon buns" så de var mäkta belåtna. Det är inte många av jordens alla miljarder invånare som är längre söderut än vad vi är nu. Svårt att beskriva med ord vad man känner inför det man ser. Det blir inte vackrare eller mer spektakulärt än detta.

/Anna R