Resan i bilder

Dags att summera en otrolig resa. Många soluppgångar och -nedgångar upplevdes, oräkneliga timmar ägnades till att styra båten, och stämningen ombord var fantastisk bland forskare, seglare, journalister, författare, lärare, rymdingenjör, konstnär, läkare, miljöaktivister, kort och gott ett gäng intressanta och glada människor. Organisationen 5Gyres har nu trålat i de fem världshaven och nu återstår analyser. Prover ska skickas till laboratorier runtom i världen för att bestämma plastmängd, -typ, och persistenta kemikalier. Vårt arbete är att analysera vattenlösliga kemikalier i de vattenprov jag och Anna R tagit och många timmar av arbete återstår. Väntan på flyget hem tillbringas på en ö utanför Tahiti, i det värsta väder vi upplevt under hela resan. De flesta ur besättningen är här i några dagar och häromkvällen hade vi återföreningsmiddag, vi har blivit en liten familj med unika gemensamma minnen.

Tack för kommentarer till min berättelse, och tack till kapten Clive (höger), och styrman? Dale (vänster, vi kan kalla honom för kaptenen när den riktiga sover), som gjorde ett kanonbra jobb så att forskningen ombord kunde genomföras under en säker havssegling, med god stämning och unika upplevelser.

/Anna K, på torra land i Tahiti

Sea Dragon, 22 meter hem i 20 dagar där 14 personer sov, lagade mat, åt, sökte skugga, vilade, och arbetade, dygnet runt. Ses här ankrad utanför ön Pitcairn.

Time to trawl! I arbetsuppgifterna ingick att sköta plasttrålen som ses på bilden, den ligger i en timme var 50:ionde nautisk mil och samlar upp partiklar större än 0,5 mm. Innehållet i trålen tas sedan omhand och konserveras i väntan på analys.

Min egen provtagning bestod i att ta upp en hink vatten med jämna mellanrum. Här ses sista provtagningen med Papeete i bakgrunden.

Vattnet behandlades i labbet under däck, och pumpades igenom ett fast material som är litet och lätt att transportera hem. Det var inte alltid lätt att arbeta på grund av båtens rörelse, och den konstanta värmen, aldrig under 27 grader dag som natt, gjorde det inte lättare.

Varje kväll efter middagen, vid 9-tiden, var det föreläsningstid. Alla fick bidra med något och innehållet varierade från högläsning av alster skrivna av de besättningsmedlemmar som är författare och journalister, suspekta hemmagjorda filmer, till vetenskapliga presentationer. På bilden är det kapten Clive´s tur och han ger oss en lektion i segling.

Merparten av seglatsen gjordes i lugnt hav och vid två tillfällen, efter lite övertalning, fick vi tillåtelse att ta ner seglen och bada från båten.

Vid några tillfällen blåste det upp och vi fick ta ner storseglet en bit. Den skarpsynte kan se en defekt på räcket på höger sida. Det är ett fysiskt minne av skräcknatten när mitt vaktlag inte var de mest lyckosamma seglare.

När vi närmade oss Tahiti passerades några atoller och öar.

En dag ankrade vi utanför Henderson-ön, med stark Robinson Crusoe känsla och nyfikna hajar. Jag kan meddela, apropå AD´s kommentar, att som referens är hajarna på Tahiti inte närgångna. Mellan två regnskurar snorklade jag med stingrockor och revhajar, och hajarna kom inte närmre än ca 3 meter.

Soluppgång i Södra Stilla Havet.

 

Miljöpartiet besökte labbet

I måndags var Åsa Romson från miljöpartiet på besök tillsammans med Ia Malmqvist från Örebrokretsen. Vi berättade om vad vi på MTM gör i allmänhet, framför allt om det arbete som vi gör inom ramarna för FNs "Safe planet" kampanj där plastprojektet ingår.

Bert van Bavel, professor i kemi vid Örebro universitet, förklarar hur analys av fluorämnen går till.

Jag berättar om provtagningen ombord på Sea Dragon och de förestående analyserna.

Vi gick en rundtur på de olika labben, här Dioxinlab där Jessika och Lisa var i färd med att analysera prover från ett annat FN-anknutet projekt.



/Anna R

Tahiti nästa

När jag skriver detta har vi nyss slagits mot vinden med kurs mot Papetee, Tahitis huvudstad. Det spöregnar och blåser kraftigt, och vi kommer vara framme inom 20 timmar. Ikväll blir sista middagen ombord, kapten gav precis order i köket att vaktlaget skulle göra middagen enkel, vilket betyder att risk för sjösjuka föreligger. Om det slutar regna och mojnar lite betyder det att vi har ätit middag på däck varje dag under resan, så tur med vädret har vi i alla fall haft. Det gäller bara att inte låta tiden mellan tallriken och munnen bli för lång när det blåser, då kan skeden hinna bli tom och innehållet ligga på grannens axel (tom sked a la´ Långben på campingsemester har hänt mig).

Smulpajsbataljen är avgjord. Röstningen avgjordes efter ett dygns smutskastningskampanjer med fjärdeplatsen till pajen ”Illegal sauce” (min favorit, chokladsås mums) och delad andraplats till ”Smegma” (kaptenernas paj) och vår paj som fått smeknamnet ”Excessive butter”. Vinnaren ”Mushy mango” fick en prisbuckla från en seglingstävling som båten vunnit, som dom får behålla så länge de är ombord, vilket betyder ytterligare cirka 1 dygn till.

/Anna K

Krig ombord Sea Dragon

När vi närmar oss Tahiti är havet fortfarande blått och oändligt, fisken nappar fortfarande inte men vi ser fler fåglar cirkulerandes nära vattenytan. Vi ser öar/atoller på sjökortet med namn som Nukutepipi och Anuanurunga men har inte lyckats se någon i dagsljus ännu. Ingen säger något men det är ganska tydligt att de flesta har fasta landet i tankarna. 

Men det är inte det som kriget gäller. Inte heller faktumet att matförrådet börjar sina. Allvaret gäller en smulpaj. Eller snarare 4 stycken. För fyra dagar sedan utmanade vaktlag 1 övriga i en duell vem som kunde göra godast smulpaj. De hade gjort en till middag och var tydligen väldigt nöjda med den. Dagen därpå tog vaktlag 2 till alla knep och efter en eftermiddag med mycket hemlighetsmakeri serverades smulpaj med chokladsås. Protester lämnades in men avslogs. 

Dag 3 var det dags för mitt lag, jag och en fd kock var ansvariga för pajen och med inkokta äpplen i kanel och socker blev vi rätt nöjda. De övriga lagmedlemmarna gjorde maten och lyckades med resans hitintills enda misslyckade maträtt, krossade lasagneplattor med tonfisk eller konserverad biff, gratinerade i ugn med mjölk och cornflakes, serverad med kokt wienerkorv. Tonfiskvarianten var ätbar medans en hel form med biff, som det ryktas om varit ombord sedan Challenge-tävlingen, åkte överbord. Desto populärare blev smulpajen eftersom många inte hade ätit mer än en korv. Kan betyda seger för oss. 

Dag 4 var det kapten och first-mate’s tur, med fördel av att veta hemliga gömmor med konserverad frukt var de segervissa. Enligt smulpajsreglementet måste 24h gå efter sista pajen serverats innan röstningen kan göras. Kapten har utlovat ett pris. Lite orolig är jag för att det blir ett straff snarare än ett pris skulle hans smulpaj inte vinna. Den som lever får se.

/Anna K

Med vind i seglen

Dagarna går förbi fort nu, vi har kommit in på franskt territorium och passerar nu Morane, där kärnvapentestningar gjordes under 1990-talet. Plastprovtagning är avslutad då vi inte har tillstånd att göra det på franskt vatten, och då vi dessutom lämnat södra stillahavsvirveln. Vi har sett tecken på att det finns mycket plast i havet, speciellt tydligt på de stränder vi besökt, och att beståndet av större fiskar är dåligt. Vad det senare beror på är inte klart, en förklaring kan vara utfiske. 

Våra böner om vind har besvarats och tystnaden är ljuvlig med avstängd motor. Nya utmaningar dyker istället upp, matlagningen är betydligt svårare nu, och att sova när det inte går att ligga still i sängen. Mitt vaktlag höll dessutom de övriga i skräck en hel natt när det blåste upp lite extra och vi gjorde ett antal manövrar som man kan klassa under lämna-inte-dessa-amatörer-ensamma-kategorin. Som tur är har vi en utomordentligt duktig kapten och first-mate, när de efter 10 millisekunder var uppe på däck så var det bara att lyda order, vilket mest var av typen ligg ner, håll fast er. Den natten utökade jag min blåmärkessamling med några intressanta objekt.

/Anna K

Pitcairn

Efter 10 dagar till havs spenderades påskaftonen på land, vilket bara det var en upplevelse. Åtminstone 1/3 av de boende på Pitcairn följde med båten som hämtade oss där vi låg ankrade i Bounty Bay. Från hamnen gick vi sedan upp för Hill of Difficulties för att anlända öns enda ”stad”, Adamstown. Trots lördagssabbatt öppnades posten, växlingskontoret och stadens museum för oss. Vykort som postades skulle hämtas med båt i juni och möjligen nå fram i augusti. Vi vandrade sedan uppför en halvt livsfarlig stig till Fletcher Christians grotta, och belönades med makalös utsikt över branta stup med namn som ”Tom off”, ”Johnny fall” och ”Where Dan fall”. 

I Fletchers Café, som visade sig vara vardagsrummet hos fd brittiska kommissionären, åt vi sedan en lunch som inte var av denna värld. Jag skulle kunna ägna ett helt inlägg bara att beskriva hur fisken med citrongräs smälte i munnen, hur gott salladen smakade och hur kall coca-colan var. 

Hela dagen var en otrolig upplevelse med många intressanta möten och samtal. Man kan säga vad man vill om de skandaler, motsättningar och strider som rapporterats från ön, befolkningen var otroligt gästvänliga och detta fastlades när vi meddelade vår avfärd via radion och fick besvara lyckoönskningar på färden i en dryga kvart. 

Hill of Difficulties lystes upp av de boendes fyrhjulingar när de åkte ner till hamnen för att se när vi seglade ut. Vår kapten var nästan i sinnesmod att avfyra en nödraket som sista hälsning, vilket säger ganska mycket då vi tidigare hade en incident involverandes en nödraket som gjorde vår lugna, samlade kapten väldigt, väldigt arg. Men det är en annan historia.

/Anna K

En helt ovanlig dag på jobbet

Vaknade vid 9-tiden efter nattskiftet, midnatt till 4, natten hade varit stjärnklar och lite kylig vilket kompenserades med varm choklad och popcorn. Vi hade anlänt Henderson-ön där vi ankrade över dagen. Jag passade på att jobba lite i labbet när båten låg stilla, men var också naturligtvis tvungen att snorkla över korallreven. Tog sällskap med Sara och Garen, och vi fick i vår tur snart sällskap av tre gråa revhajar som simmade runt under oss, siktdjupet var otroligt.

Henderson är med på UNESCO´s världsarvslista, är obebodd och det är bara tillåtet att beträda en strandremsa. Det märktes att ön inte får besök ofta då fåglar, och även hajar som det visade sig, var otroligt nyfikna, orädda och närgångna. Revhajarna som cirkulerade under oss var inget undantag. Jag hade lite svårt att urskilja avstånd i min mask och utan glasögon, men när Garen blev tvungen att sparka till en haj i ansiktet så kände jag att det var dags att gå upp i båten igen.

Dagskiftet 14-20 innebar matlagning till 14 personer, vi gjorde helstekt kalkon i ugnen och en chokladkaka till efterrätt. Lite sömn hanns med innan nattskiftet 4-8, som bestod av att köra båten och avsluta en extraktion på labbet. Det är (som tur är) inte ofta man behöver göra labbjobb klockan 4 på morgonen. Det är (som tur är?) inte heller ofta man får simma med hajar.

/Anna K