Med vind i seglen

Dagarna går förbi fort nu, vi har kommit in på franskt territorium och passerar nu Morane, där kärnvapentestningar gjordes under 1990-talet. Plastprovtagning är avslutad då vi inte har tillstånd att göra det på franskt vatten, och då vi dessutom lämnat södra stillahavsvirveln. Vi har sett tecken på att det finns mycket plast i havet, speciellt tydligt på de stränder vi besökt, och att beståndet av större fiskar är dåligt. Vad det senare beror på är inte klart, en förklaring kan vara utfiske. 

Våra böner om vind har besvarats och tystnaden är ljuvlig med avstängd motor. Nya utmaningar dyker istället upp, matlagningen är betydligt svårare nu, och att sova när det inte går att ligga still i sängen. Mitt vaktlag höll dessutom de övriga i skräck en hel natt när det blåste upp lite extra och vi gjorde ett antal manövrar som man kan klassa under lämna-inte-dessa-amatörer-ensamma-kategorin. Som tur är har vi en utomordentligt duktig kapten och first-mate, när de efter 10 millisekunder var uppe på däck så var det bara att lyda order, vilket mest var av typen ligg ner, håll fast er. Den natten utökade jag min blåmärkessamling med några intressanta objekt.

/Anna K

Pitcairn

Efter 10 dagar till havs spenderades påskaftonen på land, vilket bara det var en upplevelse. Åtminstone 1/3 av de boende på Pitcairn följde med båten som hämtade oss där vi låg ankrade i Bounty Bay. Från hamnen gick vi sedan upp för Hill of Difficulties för att anlända öns enda ”stad”, Adamstown. Trots lördagssabbatt öppnades posten, växlingskontoret och stadens museum för oss. Vykort som postades skulle hämtas med båt i juni och möjligen nå fram i augusti. Vi vandrade sedan uppför en halvt livsfarlig stig till Fletcher Christians grotta, och belönades med makalös utsikt över branta stup med namn som ”Tom off”, ”Johnny fall” och ”Where Dan fall”. 

I Fletchers Café, som visade sig vara vardagsrummet hos fd brittiska kommissionären, åt vi sedan en lunch som inte var av denna värld. Jag skulle kunna ägna ett helt inlägg bara att beskriva hur fisken med citrongräs smälte i munnen, hur gott salladen smakade och hur kall coca-colan var. 

Hela dagen var en otrolig upplevelse med många intressanta möten och samtal. Man kan säga vad man vill om de skandaler, motsättningar och strider som rapporterats från ön, befolkningen var otroligt gästvänliga och detta fastlades när vi meddelade vår avfärd via radion och fick besvara lyckoönskningar på färden i en dryga kvart. 

Hill of Difficulties lystes upp av de boendes fyrhjulingar när de åkte ner till hamnen för att se när vi seglade ut. Vår kapten var nästan i sinnesmod att avfyra en nödraket som sista hälsning, vilket säger ganska mycket då vi tidigare hade en incident involverandes en nödraket som gjorde vår lugna, samlade kapten väldigt, väldigt arg. Men det är en annan historia.

/Anna K

En helt ovanlig dag på jobbet

Vaknade vid 9-tiden efter nattskiftet, midnatt till 4, natten hade varit stjärnklar och lite kylig vilket kompenserades med varm choklad och popcorn. Vi hade anlänt Henderson-ön där vi ankrade över dagen. Jag passade på att jobba lite i labbet när båten låg stilla, men var också naturligtvis tvungen att snorkla över korallreven. Tog sällskap med Sara och Garen, och vi fick i vår tur snart sällskap av tre gråa revhajar som simmade runt under oss, siktdjupet var otroligt.

Henderson är med på UNESCO´s världsarvslista, är obebodd och det är bara tillåtet att beträda en strandremsa. Det märktes att ön inte får besök ofta då fåglar, och även hajar som det visade sig, var otroligt nyfikna, orädda och närgångna. Revhajarna som cirkulerade under oss var inget undantag. Jag hade lite svårt att urskilja avstånd i min mask och utan glasögon, men när Garen blev tvungen att sparka till en haj i ansiktet så kände jag att det var dags att gå upp i båten igen.

Dagskiftet 14-20 innebar matlagning till 14 personer, vi gjorde helstekt kalkon i ugnen och en chokladkaka till efterrätt. Lite sömn hanns med innan nattskiftet 4-8, som bestod av att köra båten och avsluta en extraktion på labbet. Det är (som tur är) inte ofta man behöver göra labbjobb klockan 4 på morgonen. Det är (som tur är?) inte heller ofta man får simma med hajar.

/Anna K

Så långt från civilisationen man kan komma

Båtens trål innehåller fortfarande fragment av plast, trots det faktum att vi inte kommer längre bort från civilisationen än vi är nu, grovt sett halvvägs mellan Peru och Nya Zeeland. Under mitt nattskift passerade vi atollen Ducie, månen var inte högt nog för att ge oss vyn över ön men man kunde skymta vita stränder och höra vågorna bryta mot land. Ducie är en obebodd ö som tillhör Pitcairn, dit vi beräknas anlända snart. 

Pitcairn, en av världens mest avlägsna civilisationer, har en unik historia. Myterister på engelska skeppet Bounty hittade ön 1790 i deras jakt på en tillflyktsort undan lagens långa arm. Populationen har sedan dess varierat och befinner sig idag på dryga 40. Nutidshistorien är svart, en sed innehållande våldtäkt av minderåriga uppdagades för några år sedan och ett antal män står nu anklagade i brittisk domstol.

Förutom plasttrål tar vi vattenprover som jag förvarar och extraherar när tillfälle ges. Utrustningen fungerar som vore det i en dröm. Fiskefångsten är obefintlig, linan är ute varje dag men det finns inget som nappar. Det är rent av helt öde ute på havet. Det hade jag i tanken när vi badade från båten igår. Vattnet är ofattbart klart och tanken på att flyta över 2000m vatten, med dess innehåll som inte vill visa sig, var svindlande.

/Anna K

Tillbaka på världskartan

Strax efter vi lämnat Påskön försvann satellituppkopplingen och därmed också all kontakt med omvärlden. Vi seglade ut i solnedgången och hade bra vind i några dygn, men sen blev allt stilla. När vi igår kväll fick första väderleksrapporten sedan Påskön visade det sig att vi även i fortsättningen måste gå för motor. Vadslagningen om när vinden återkommer kompliceras av att vi har svårt att hålla reda på dagens datum, ingen vill ha motorn väsnandes och luktandes och dessutom kommer bränslet inte räcka ända till Tahiti.

Plastfångsten i trålen minskar för varje dag vilket tyder på att vi lämnar södra Stilla Havets ackumuleringszon. Det är bara vi här ute, bortsett från någon enstaka flygfisk. Idag fick vi dock sällskap av en tonfisk i 20 min som tog hjälp av båtens virvlar när den jagade. Ikväll beräknas vi se land för första gången, vi passerar då atollerna Ducie och sedan Henderson. Idag njuter jag av SPA-dagen, den dag med flest lediga timmar med tjänstgöring 04:00-08:00 samt 20:00-0:00. Efter en vecka på sjön klarar jag äntligen av att sitta under däck och skriva, sjösjuka i kombination med värme och båten full med frukt som luktar har inte varit lätt. Speciellt vidriga är lådorna med guavor som står inne på labb.

/Anna K, dag 7 till havs

Plast mitt ute i ingenting

Påskön ligger ca 4000 km från Chile och det är ungefär samma sträcka till Tahiti i Franska Polynesien. En liten ö mitt ute i ingenting. Denna ö får ta emot mycket skit av andra. Belägen i den södra Stillahavsvirveln sköljs skräp från hela havet upp på stränderna. Det kan vara stora saker som fiskeredskap, plastpåsar, etc. Men det som gjorde starkast intryck på mig från de stränder där vi ”städade” var de många små plastpellets som är själva startmaterialet för plastartiklar. Den plasten har alltså inte använts till något ännu, trots det finns den överallt. I en vattenvik var vattnet prickigt av dessa småbitar, och man behövde inte sila mycket sand förens man fick silen full. Det är tragiskt på många plan.

Plast från vattnet vid en strand på östra sidan av Påskön

En plastbit, som förmodas blivit mat åt en sköldpadda.  

Spänningen stiger, nu är det inte långt kvar tills seglingen börjar. Hela besättningen är på plats och väntar.

/Anna K

Det börjar närma sig avfärd

Hittade Sea Dragon ankrad vid Anakena, den finaste stranden på ön. Det är bara tre nya besättningsmedlemmar som har kommit, men den avgående besättningen hälsade oss hjärtligt välkomna till tonerna av säckpipa, och en grillkväll under stjärnklar himmel. Kvällen bjöd på många goda råd, och var underhållande på många sätt. Ett annorlunda inslag var en inhemsk man som levde i en grotta nära stranden och som sjöng och dansade i traditionsenlig klädsel. Den ”gamla” besättningen har varit toppen, och med i den är två av grundarna av 5Gyres, Marcus Ericsen och Anna Cummings, som jag fick tillfälle att bekanta mig med under en dag. Den nya besättningens avfärd är beräknad till 15:e april.

Sea Dragon ankrad utanför Anakena, bredvid en norsk katamaran på världsomsegling.

Moai, Anna, Anna, och Marcus.

/Anna K

Önskan om att se det osynliga

Så här långt går min etapp fint. Det var en fångtransport med på flyget till Madrid med massa säkerhetsvakter. Det blev dock inte som på film utan alla kom fram lugnt och stilla. Laddade för 13h över Atlanten och passade på att titta på de första provresultaten från Sydamerikas sydspets, denna avlägsna plats som borde vara fri från kemikalier som det industrialiserade samhället använder. Resultaten visar också på det, men vad är rent egentligen? Begränsningar finns som påverkar vad vi kan se. Som kemister vill vi ta bort dessa begränsningar och kunna se även den lilla, lilla kontaminering som eventuellt skulle kunna finnas där. Jag planerar därför lite utveckling på båten för att förfina metoden. Det positiva är att det finns obegränsat med prov att jobba med, hoppas bara på bra metodutvecklingsväder.

Två sydamerikaner som när bilden togs tidigare i veckan nyss blivit tvättade och tömda på eventuella miljögifter

Efter en bekväm Atlantenöverfart med trevligt sällskap i form av Dominique, som tidigare arbetat med att skydda albatrosser på Falklandsöarna, kom jag fram till Santiago. Ett äpple gjorde en tullhund väldigt förtjust i mig och ledde till en extra timme på flygplatsen då jag fick sona för att jag inte deklarerat att jag förde in mat i landet. Väl framme på hotellet hittade jag ett paket på mitt rum. En bomba! Det är första gången med flyt när det gäller det ämnet. Santiago rustade för vintern men bjöd på soligt väder och en promenad utan jacka. På flygresan ut till Påskön började magin komma krypande. Bara att se Isla de Pasqua på flygtavlan gav rysningar. Och när molnen skingrades var den där, dramatiskt hög och grön med horisont av hav runt omkring. Det är skönt att vara framme efter 22h effektiv flygtid, men än har inte äventyret börjat. Lokalisera båten och besättningen står på tur, innan den verkliga resan kan påbörjas.

En efterlängtad bomba

Hostel Alpina Tupuna…….

…med en godkänd utsikt

/Anna K, på Påskön

Stafettpinnen överlämnad

Snart är det dags för den andra Anna att ge sig ut på forskningsresan. Känner instinktivt att jag kommer lida av min obefintliga spanska, detta gjordes tydligt när jag efterfrågade ett rum i Santiago de Chile via email och fick svarsmeddelandet ”Email send susefully. A reservation charge answer soon”. Till detta hotell ska dessutom en pump distribueras. Det är mycket snack om pumpar hit och dit, här kommer en kort resumé:

Hemvändare som numera tjänstgör på labbet

För att pumpa vatten genom provtagningsutrustningen ombord på Sea Dragon behövs en pump. För att vara på säkra sidan beställde vi två pumpar, en skickades till Uruguay till en distributör som mötte Anna R när hon kom fram, och en skickades till Sverige och fick åka i väskan till Sydamerika. Livrem och hängslen. Det som vi inte hade två av var elkonverteraren, som ensam gick sönder efter ca 20 minuters användning. Nya pumpar som inte behöver konverteras beställdes således. Dessa skickades till hamnen i Chile där Anna R hoppade av båten. Gott och väl, de var framme och båtbesättningen lovade att hämta ut dem då Annas ”suspekta” kortanvändning lett till spärrning av Visa-kortet. 600 USD kostade det extra att importera två ”bombas” (pumpar på spanska). Efter hemkomsten fick dock Anna veta att det inte alls var två bombas som levererats till hamnen utan en bomba. Eftersom jag passerar flygplatsen i Chile där en bomba blivit kvarglömd så passar det ju bra att jag kvitterar ut den och stoppar den i väskan ut till Påskön. Det gick däremot inte, till slutdestination ska den! Därifrån kan den skickas till adress i Chile, förhoppningar finns att det blir mitt hotell i Santiago.

/Anna K