Önskan om att se det osynliga

Så här långt går min etapp fint. Det var en fångtransport med på flyget till Madrid med massa säkerhetsvakter. Det blev dock inte som på film utan alla kom fram lugnt och stilla. Laddade för 13h över Atlanten och passade på att titta på de första provresultaten från Sydamerikas sydspets, denna avlägsna plats som borde vara fri från kemikalier som det industrialiserade samhället använder. Resultaten visar också på det, men vad är rent egentligen? Begränsningar finns som påverkar vad vi kan se. Som kemister vill vi ta bort dessa begränsningar och kunna se även den lilla, lilla kontaminering som eventuellt skulle kunna finnas där. Jag planerar därför lite utveckling på båten för att förfina metoden. Det positiva är att det finns obegränsat med prov att jobba med, hoppas bara på bra metodutvecklingsväder.

Två sydamerikaner som när bilden togs tidigare i veckan nyss blivit tvättade och tömda på eventuella miljögifter

Efter en bekväm Atlantenöverfart med trevligt sällskap i form av Dominique, som tidigare arbetat med att skydda albatrosser på Falklandsöarna, kom jag fram till Santiago. Ett äpple gjorde en tullhund väldigt förtjust i mig och ledde till en extra timme på flygplatsen då jag fick sona för att jag inte deklarerat att jag förde in mat i landet. Väl framme på hotellet hittade jag ett paket på mitt rum. En bomba! Det är första gången med flyt när det gäller det ämnet. Santiago rustade för vintern men bjöd på soligt väder och en promenad utan jacka. På flygresan ut till Påskön började magin komma krypande. Bara att se Isla de Pasqua på flygtavlan gav rysningar. Och när molnen skingrades var den där, dramatiskt hög och grön med horisont av hav runt omkring. Det är skönt att vara framme efter 22h effektiv flygtid, men än har inte äventyret börjat. Lokalisera båten och besättningen står på tur, innan den verkliga resan kan påbörjas.

En efterlängtad bomba

Hostel Alpina Tupuna…….

…med en godkänd utsikt

/Anna K, på Påskön