Havet har många ansikten

I går var jag rädd för första gången på riktigt även om det egentligen inte var helt befogat. Hade vakten mellan 00-04 och i början var det stjärnklart så det var inga problem att hålla kursen på 200 grader. Men efter ett tag gled det in tjocka moln och det blev kolsvart runt omkring. Alltså inga referenspunkter överhuvudtaget förutom en mätare som visar vindriktningen. I det här fallet kom vinden nästan rakt bakifrån vilket innebär en avsevärd risk för att gippa, (när bommen far över från ena sidan till den andra med en väldans fart och kraft) något som man definitivt inte vill göra med den här båten. Så där stod jag i kolmörkret och försökte känna in och förutsäga båtens rörelser vilket inte är lätt när den surfar och kränger på vågor som kommer bakifrån. Minsta tendens till fladder i seglen och det var bara att vrida rodret allt man kunde för att styra båten upp mot vinden igen. Det var lite svettigt och jag saknade verkligen autopiloten som nu definitivt har kastat in handduken.

Men i morse när jag gick på vakten klockan tio låg havet spegelblankt och solen sken. Luften var kall och klar och Ignacio, Manu och Ceci som alla är från Uruguay fryser en hel del. Ignacio som är den som varit väldigt sjösjuk och dålig mellan varven åt sin första riktiga måltid i dag till lunch. En ganska vanlig grönsakssoppa på sånt som höll på att bli dåligt men som han beskrev som det godaste han någonsin ätit. Sen satt han i aktern med mig när jag styrde och vi sjöng igenom i princip alla Roxettes ballader (han var väldigt förälskad i Marie Fredriksson som ung). Nu är det 90 sjömil tills vi ska lägga om kursen mot Puerto Williams och vi borde kunna vara framme i morgon kväll. Men som vår skipper Clive säger "we'll get there when we get there".

I går, 28 februari, på min namnsdag, så såg vi land för första gången. På 50 sjömils avstånd dyker Staten Island upp, högsta toppen är 2700 m på ön. Motsvarigheten skulle vara att i princip kunna se Gotland från Landsort. En kort stund senare dyker konturerna av Eldslandet upp. Vädret är klart och havet helt lugnt här nere i världens ände och vi är mer än värda lugnt väder efter vad vi var med om tidigare under veckan. Det blev en rätt känsloladdad stund uppe på däck med "la familia" som vi kallar oss. Jag hade lagat lasagne och bakat bullar (det blev med kardemumma istället för kanel) som jag gjorde utan recept och som blev riktigt bra. Jeff och Dale har sedan första kvällen pratat om att jag måste göra "Swedish cinnamon buns" så de var mäkta belåtna. Det är inte många av jordens alla miljarder invånare som är längre söderut än vad vi är nu. Svårt att beskriva med ord vad man känner inför det man ser. Det blir inte vackrare eller mer spektakulärt än detta.

/Anna R