Hela havet stormar

I fredags var det härligt väder hela dagen och spektakulärt mycket albatrosser kring båten. Trots detta så berättar Ceci, marinbiolog från Uruguay, att de flesta arter är hotade. Vi passerade igenom en fiskezon och under natten kunde vi räkna lamporna från ca 25 fiskebåtar - såg ut som något taget från en science fiction film.

Vi gjorde bra fart i sydlig riktning och eftersom det skulle vrida mot syd igen och blåsa upp rejält vilket betyder stormsegel och hela havet stormar så passade alla på att duscha - vilket somliga behövde mer än andra.

Och det blev som vi befarat. Under natten mellan fredag och lördag kastades vår 50 tons båt runt som en liten jolle. Efter att nästan ha trillat ur kojen två gånger fick jag hjälp med att spänna fast mig. Det är obehagligt i början med de enorma dån som kommer när en våg slår in skrovet med full kraft eller när man känner att båten faller en liten bit efter en stor våg. Men som med så mycket annat så vänjer man sig och anpassar sig och detta är min vardag nu.

Kan knappt fatta när jag tittar på sjökortet på datorn att vi verkligen är så långt söderut. I går natt började det blåsa upp på min vakt så då var det snabbt på med däcksbelysningen och snabbt ner med storseglet. Vi var två stycken som fick slita rejält framme vid masten, samtidigt som vi försökte hålla i oss. Jag tog en liten ofrivillig flygtur från ena sidan cockpiten till den andra. Det är verkligen befogat att ha säkerlinan fastkopplad hela tiden när det går mycket sjö.

Två stycken är fortfarande nere för räkning (sjösjuka) så det blir lite mer för oss andra att göra. Men jag skulle aldrig vilja byta för sjösjuka är verkligen riktigt vidrigt och jag är enormt tacksam för att min gick över på ett dygn.

Söndag morgon stod jag ensam vid rodret i soluppgången då vi passerade över den 50e breddgraden, the furious 50s. Det är en fantastisk känsla att balansera båten över och emellan vågkammarna enbart med hjälp av fingerspetsarna. Autopiloten är inte längre helt pålitlig så nu styr vi manuellt ett tag. Synd på en sån värdefull besättningsmedlem som aldrig klagar och som varken behöver sova eller äta.

Nu är vinden  nordlig så det gäller att stå på innan nästa vrid. Enligt prognosen så väntar starka vindar om ca ett dygn och temperaturen fortsatter att sjunka i takt med att vi kommer längre söderut. Över en vecka har gått utan att vi sett land men nu är det inte långt kvar till världens sydligast belägna stad (men frågar man en argentinare så är det Ushuaia och inte Puerto Williams som rätteligen bär det epitetet).

Nyheten att Hellner utklassade alla på sprinten i Kollen har jag berättat flera gånger för alla som vill höra på och jag har försökt förklara hur stort det är att slå Northug på hemmaplan. Tror dock inte att de verkligen förstår.

Forskningen ligger på is så länge, förhoppningsvis kan vi lösa elproblematiken när vi kommer till Puerto Williams.

/Anna R

Skratt, tårar och blåmärken

Vi ligger fortfarande och gör 3 knop med stormseglet upp i nordvästlig riktning. Hade det blåst nordlig vind så hade vi flygt fram men nu får vi vänta på vrid eller att det lägger sig. Vi har kommit in på argentinskt territorialvatten och kustbevakningen fick korn på oss i går natt. Vi hade ett mycket komiskt samtal på kanal 16 med en radiooperator som lät som en seriefigur, vi skrattade så att tårarna rann efteråt.Vi måste kontakta dem två gånger om dagen och då har de diverse vad som verkar helt slumpvisa frågor. Stämningen är god ombord. Tyvärr är det fortfarande en som inte mår bra och som vi försöker hjälpa att må bättre på alla möjliga sätt.

Själv tog jag en dusch i dag vilket kräver nogrann planeringen. Tänk er att utföra alla vardagliga sysslor samtidigt som man konstant måste ta spjärn och hålla i sig. Blåmärkena blir fler och fler för varje dag. Men det är trots allt fantastiskt att få vara med om allt detta och jag livar upp mig lite extra med saltlakrits och karamellkungen.

/Anna R

Stora vågor och enorma krafter i rörelse

The roaring 40s gör skäl för namnet. Det blåser 20 m/s från syd, alltså precis från det håll vi vill till. Det var inte speciellt bekvämt så Clive bestämde att vi skulle ta ner storseglet och byta förseglet till ett stormsegel och anta en sk stormposition. Tonen uppe på däck har blivit lite skarpare och f-ordet på engelska har använts flitigt på vissa håll. Det är inte läge för stora misstag. Vi gör ca tre knop och detta kan komma att hålla i sig ett dygn. Det är stora vågor och enorma krafter i rörelse, skönt att veta att båten trots allt varit ute i betydligt värre väder. Man måste vara försiktig när man går omkring på båten när den kränger som den gör men man vänjer sig ganska snabbt. Ingen provtagning idag som ni säkert redan förstått.

/Anna R

Dimma och strömmar ute på havet

Varm luft över kallt hav blir dimma och vi har befunnit oss i en tjock sådan sedan ett par timmar. Lite nojigt tycker jag men vi kollar radarn ofta. Vi går fortfarande för motor och hoppas på mer vind. Vi hamnade i strömmar som vi nu styr undan ifrån. Man ser på vattnet att det är strömt, vilket känns mycket märkligt mitt ute på havet.

I dag har jag sytt storsegel ett par timmar. Vi gjorde det i par, så som i askungen fick man akta sig för nålen som kom skjuten från andra sida. Lite andra malörer är till exempel att ankaret lossnade framme i fören, först trodde vi att vi kört på något fiskeredskap. Loggen (fartmätaren) fungerar inte så nu är autopiloten lurad att tro att vi konstant håller 8 knop för annars funkar inte den. Elproblem på lab gör att jag får lagra vatten i kylen tills vi kommer till Puerto Williams men annars fungerar allt tipp topp. Mycket albatrosser kring båten, har sett den största med vingspann på upp till 3 meter. Alla på båten utom en mår bra och äter med god aptit. Vi har ca 800 sjömil kvar och hoppas vara framme senast den 27:e.

Nu är det dags att sova för min vakt är 00-04...

/Anna R

Femtio delfiner på besök

Ville bara meddela att livet har återvänt på båten. I dag är det svaga vindar så motorn är igång och jag känner mig inte det minsta illamående när jag är nere i båten trots krängningarna. Hoppas det kommer hålla i sig då vinden ökar vilket den kommer att göra...
Min morgonvakt startade med att solen gick upp och att ett femtiotal delfiner kom och hälsade på. En underbar start pa dagen.
/Anna R

Ingen lekstuga utan sjöben

Första dygnet avklarat och det har inte varit någon lekstuga. Tre stycken har kräkts sedan i går kväll. Men det började fantastiskt - vi gled ut ur hamnen vid sextiden i strålande sol och 8 m/s. Vi fick upp tre segel relativt smidigt och det var otroligt mäktigt när de fylldes. Otrolig känsla när hon (Sea dragon) med alla sina ton började tugga sig igenom vågorna på babord kryss.

Vi har vaktsystem som innebär att man är på vakt 4 timmar och sen ledig 6 timmar. Mitt första pass var med Jeff och inkluderade att fixa middag (vi äter vid 12 och 6). Jag började känna mig lite lätt illamående när vi höll på och fixa med pastasåsen men att sticka upp huvudet för att titta på horisonten och få frisk luft gör susen. Maten blev grym och alla var superentusiastiska.

Sen på natten började det på allvar. Vinden började öka och var uppe mot 20 m/s. Tjejen i kojen under mig har kräkts varje gång hon stigit ur sängen. En kille är riktigt risig och vi hoppas det ska släppa för honom snart. Jag har varit riktigt nära två gånger, illamåendet sätter in otroligt snabbt. Jag stod med hinken i handen på däck och var så nära som det kan bli då delfinerna dök upp för första gången vilket gjorde att jag kom av mig med illamåendet.

Nu känns det bättre men att gå omkring på båten (eller att sitta ner och skriva mail) är ingen höjdare. Det är horisontellt i sängen eller uppe på däck som gäller. I går var det fullmåne på min vakt och stjärnklart. En enda båt såg jag. Det är svårt att beskriva i ord vad man upplever, men som ni förstår så är det något otroligt som jag får vara med om.

Ett vattenprov har tagits och det gick väldigt smidigt trots den friska vinden. Clive (skippern) höll upp båten mot vinden så att farten sänktes till 3 knop (vi har gjort mellan 7-11 knop och kommit cirka 200 sjömil) och sen var det Jeff med mycket båtprovtagningserfarenhet som skötte själva upptaget och jag skötte provflaskan. Extraktionen får dock vänta tills jag känner att jag mår lite bättre ståendes nere i båten. Nu är det två timmar kvar till min vakt så jag måste försöka sova lite, det har inte blivit allt för mycket sömn. Vi är just nu 50 sjömil utanför Mar de Plata. Det ska kunna gå och se var vi är på en "live map" på www.panexplore.com.

/Anna R

Första dagarna med Sea dragon

Första dagarna på Sea dragon i Piriápolis har gått bra. Första dagen började med att jag och Dale stack ut och sprang halv åtta, svalt och skönt för sen blev det himla varmt. Vi är tre som bor i ett hus i väntan på avfärd som troligtvis blir i slutet av veckan. Båten behöver rustas förutom motorn som ju fixades tidigare i veckan, bla autopilotanordningen. Det var otroligt mäktigt att kliva ombord - kan knappt fatta att jag ska få vara med och segla henne i fyra veckor. I morgon ska vi börja ställa i ordning "labbet" och provköra lite så att vi vet att allting funkar sen när det blir skarpt. Människorna här är otroligt hjälpsamma och ställer upp och lånar ut grejer till höger och vänster vilket underlättar. Nu är det på riktigt! 

Jag har dessutom gått och blivit snickare, vi har i princip fått riva taket på labbet för att kunna dra dit en elkabel och få ström till pumpen som ska användas för att filtrera och extrahera vattnet. Sen montera tillbaka taket, jag har dessutom fått såga till bänkytan. Första gången jag har fått "bygga" ett lab. I går kom Clive som är skipper och som är ansvarig och har sista ordet vad gäller seglingsbiten så nu är vi fyra som bor i huset. Senare ska vi storhandla och städa för det är riktigt stökigt efter mer än en vecka av reparationer. Inom kort planerar vi att segla och då kommer vi att vara sju i besättningen ner till Puerto Williams.

Piriápolis är en pitoresk liten stad ca 90 km öster om Montevideo. Masterna i marinan kan anas i bakgrunden.

Det är mycket skot att hålla reda på, jag hoppas på en ordentlig genomgång. Den gula spinnakerbommen till vänster har samma diameter som masten på en mindre segelbåt.

/Anna R

Nu närmar det sig

Nu börjar det röra på sig. I dag åker jag till Montevideo för vidare transport till Piriapolis. Jag kommer att bo två nätter med resten av besättningen i ett hus som de hyrt och på onsdag så kastar vi loss om allt går som planerat. Spännande och lite nervöst!

I dag var sista dagen här i huset med familjen och det blev asado med släkten i trädgården precis som när jag kom - cirkeln sluts. Jag är otroligt glad och tacksam för den här veckan - så oändligt mycket bättre och trevligare än ett hotell. De senaste dagarna har jag hunnit med att turista, t.ex. så har jag åkt kors och tvärs i en sån där öppen buss med hörlurar. Ett mycket effektivt sätt att överblicka stan och lära sig saker (men kanske inte så charmigt). I förrgår fick jag se lite av Rio de la plata deltat då några vänner till familjen bjöd med oss på sin båt. Kul att få uppleva båtliv utanför Sverige, kunde konstatera att det finns stekare även i Argentina.

/Anna R

Sista asadon med släkten.

Siesta i skuggan efter maten.

Tre gånger har jag sprungit under veckan och i dag fick jag sällskap av en tretton år yngre förmåga så då gick det lite snabbare.

Lata dagar

Lite av ett antiklimax det här med motorhaveriet, men å andra sidan går det verkligen ingen nöd på mig. Det handlar ju dessutom bara om dagar.
Delar med mig av några bilder från dagarna på estancian så länge.

 Inte direkt snålt på fikafronten.

Del av utsikten från baksidan av huset. Horisont på sjön har man ju varit med, på land betydligt mera sällsynt. 1200 kor har de och ett trettiotal hästar, alla går ute året runt och hagarna är av storleken att de knappt kan kallas hagar. En rolig grej är att det finns vilda strutsar.

Jag tvivlar starkt på att proteinbrist är vanligt förekommande i Argentina.

Jag har ibland svårt för att vara måttlig. I det här fallet så blev det två heldagar tillsammans för mig och "min" häst Gateado. Det tog faktiskt inte så lång tid innan jag greppade det här med att avslappnat följa hästens rörelser, att bli ett med hästen. Det var magiskt och det gick inte att sluta.

I väntan på båten blir det gauchoridning

På grund av motorhaveriet som innebär att jag kommer stanna längre här i BA, så bestämde vi oss igår kväll för att åka ut till familjens estancia (ung ranch) tidigt i dag på morgonen. Jag ska bland annat få lära mig att rida som en gaucho. Det är tydligen en hel del som skiljer sig från "vanlig" ridning, till exempel så är det enhandsfattning som gäller. På min dumma fråga varför det var tvunget att vara så kom det självklara svaret "ja men du håller ju i lassot med den andra handen". Det här kan komma att bli en mycket intressant upplevelse. Jag har haft ett ganska begränsat umgänge med hästar sedan året på ridskolan för drygt 20 år sedan. Jag får återkomma när vi kommer tillbaka, förhoppningsvis med en bild, för det finns inget internet på estancian.

Vad gäller Sea dragon så har det både skrivits (i El País) och gjorts TV inslag i Uruguay. Jag ser verkligen fram emot att få stiga ombord snart och höra om allt som de har varit med om och kommit fram till!

/Anna R

"Himmel, hav och helvete" på torra land

Har vaknat upp i ett småregningt Buenos Aires. Igår när jag landade var det dock gassande sol och jag höll mig mestadels i skuggan. Mina släktingar ansåg att det var "friskt" så jag är lite orolig för vad som komma skall när temperatur och luftfuktighet stiger. Jag möttes av skratt när jag sa att jag hade med mig faktor 10 och med facit i hand så var det tur att jag blev övertalad att smörja med 30. Solen är väldigt stark. Under eftermiddagen grillades det på argentinskt vis (asado) och efter att paltkoman lagt sig åkte jag och dottern i familjen några varv runt området på inlines. Kvällen tillbringades hos trevliga grannar framför Superbowl (men jag kan inte påstå att någon av oss var direkt inne i matchen).

Sea dragon har kommit fram till Uruguay men problem med motorn gör att den måste tas in i docka och lyftas, så datum för avfärd kommer att flyttas fram några dagar. Under tiden förbereder jag mig mentalt genom att läsa boken "Himmel, hav och helvete" som skrivits av en svensk kille som seglade jorden runt i BT Global challenge 96/97 (i samma typ av båt som Sea dragon). Jag kan konstatera att båttypen verkar klara av det mesta, inklusive att bli nerslagen av vågor och doppa masten i orkanstyrkor bland isberg i södra oceanen. Då jag kommer att befinna mig på betydligt "snällare" breddgrader så känns det som att själva seglingen borde kunna avlöpa utan större malörer och därmed förhoppningsvis också provtagningen.

/Anna R

Inspiration

Har börjat med resedagbok till ett glas tinto och klassisk gitarr. Känner mig riktigt inspirerad. Segling och provtagning känns dock fortfarande avlägset.
/Anna R

Nu börjar det!

Jag känner mig oväntat lugn. I Buenos Aires väntar "asado" och pool hos släkten (förlåt jag var bara tvungen att säga det). Men först en helkväll på Barajas, flygplatsen i Madrid, följt av tolv timmar i luften.

 /Anna R

Sista packningen

Nödproviant och reseapoteket. Bäst att ha både hängslen och livrem!
/Anna R

Snart dags för avfärd!

Efter många veckors planering så är det äntligen snart dags för avfärd för Anna Rotander. På lördag lyfter planet till Buenos Aires via Madrid. Efter några dagar hos släktingar ska Anna ta en svävare över till Montevideo för vidare transport till Piriapolis där Sea dragon med besättning väntar.

De senaste dagarna har det varit en febril aktivitet på lab med att bl.a. provköra utrustningen samt packa. Allt ifrån pumpar till tejprullar - ingenting får lämnas åt slumpen för väl ute till havs så måste vi klara oss med det vi har (även om man aldrig kan vara fullt förberedd för forskningsarbete när det blåser storm...). Sammantaget ska ca 20 kilo utrustning med på båten.

Vi har nog fortfarande inte riktigt fattat att vi verkligen ska spela en aktiv roll i det här projektet med allt vad det innebär. De stora oceanerna känns astronomiskt långt borta när man befinner sig på ett kontor på Örebro universitet. Men vi är självklart otroligt förväntansfulla och övertygade om att det här minst sagt kommer att bli ett minne för livet. Vi ska göra vårt bästa för att förmedla våra upplevelser för alla som väljer att följa oss här på bloggen.
/Anna och Anna