Resan i bilder

Dags att summera en otrolig resa. Många soluppgångar och -nedgångar upplevdes, oräkneliga timmar ägnades till att styra båten, och stämningen ombord var fantastisk bland forskare, seglare, journalister, författare, lärare, rymdingenjör, konstnär, läkare, miljöaktivister, kort och gott ett gäng intressanta och glada människor. Organisationen 5Gyres har nu trålat i de fem världshaven och nu återstår analyser. Prover ska skickas till laboratorier runtom i världen för att bestämma plastmängd, -typ, och persistenta kemikalier. Vårt arbete är att analysera vattenlösliga kemikalier i de vattenprov jag och Anna R tagit och många timmar av arbete återstår. Väntan på flyget hem tillbringas på en ö utanför Tahiti, i det värsta väder vi upplevt under hela resan. De flesta ur besättningen är här i några dagar och häromkvällen hade vi återföreningsmiddag, vi har blivit en liten familj med unika gemensamma minnen.

Tack för kommentarer till min berättelse, och tack till kapten Clive (höger), och styrman? Dale (vänster, vi kan kalla honom för kaptenen när den riktiga sover), som gjorde ett kanonbra jobb så att forskningen ombord kunde genomföras under en säker havssegling, med god stämning och unika upplevelser.

/Anna K, på torra land i Tahiti

Sea Dragon, 22 meter hem i 20 dagar där 14 personer sov, lagade mat, åt, sökte skugga, vilade, och arbetade, dygnet runt. Ses här ankrad utanför ön Pitcairn.

Time to trawl! I arbetsuppgifterna ingick att sköta plasttrålen som ses på bilden, den ligger i en timme var 50:ionde nautisk mil och samlar upp partiklar större än 0,5 mm. Innehållet i trålen tas sedan omhand och konserveras i väntan på analys.

Min egen provtagning bestod i att ta upp en hink vatten med jämna mellanrum. Här ses sista provtagningen med Papeete i bakgrunden.

Vattnet behandlades i labbet under däck, och pumpades igenom ett fast material som är litet och lätt att transportera hem. Det var inte alltid lätt att arbeta på grund av båtens rörelse, och den konstanta värmen, aldrig under 27 grader dag som natt, gjorde det inte lättare.

Varje kväll efter middagen, vid 9-tiden, var det föreläsningstid. Alla fick bidra med något och innehållet varierade från högläsning av alster skrivna av de besättningsmedlemmar som är författare och journalister, suspekta hemmagjorda filmer, till vetenskapliga presentationer. På bilden är det kapten Clive´s tur och han ger oss en lektion i segling.

Merparten av seglatsen gjordes i lugnt hav och vid två tillfällen, efter lite övertalning, fick vi tillåtelse att ta ner seglen och bada från båten.

Vid några tillfällen blåste det upp och vi fick ta ner storseglet en bit. Den skarpsynte kan se en defekt på räcket på höger sida. Det är ett fysiskt minne av skräcknatten när mitt vaktlag inte var de mest lyckosamma seglare.

När vi närmade oss Tahiti passerades några atoller och öar.

En dag ankrade vi utanför Henderson-ön, med stark Robinson Crusoe känsla och nyfikna hajar. Jag kan meddela, apropå AD´s kommentar, att som referens är hajarna på Tahiti inte närgångna. Mellan två regnskurar snorklade jag med stingrockor och revhajar, och hajarna kom inte närmre än ca 3 meter.

Soluppgång i Södra Stilla Havet.

 

Miljöpartiet besökte labbet

I måndags var Åsa Romson från miljöpartiet på besök tillsammans med Ia Malmqvist från Örebrokretsen. Vi berättade om vad vi på MTM gör i allmänhet, framför allt om det arbete som vi gör inom ramarna för FNs "Safe planet" kampanj där plastprojektet ingår.

Bert van Bavel, professor i kemi vid Örebro universitet, förklarar hur analys av fluorämnen går till.

Jag berättar om provtagningen ombord på Sea Dragon och de förestående analyserna.

Vi gick en rundtur på de olika labben, här Dioxinlab där Jessika och Lisa var i färd med att analysera prover från ett annat FN-anknutet projekt.



/Anna R

Tahiti nästa

När jag skriver detta har vi nyss slagits mot vinden med kurs mot Papetee, Tahitis huvudstad. Det spöregnar och blåser kraftigt, och vi kommer vara framme inom 20 timmar. Ikväll blir sista middagen ombord, kapten gav precis order i köket att vaktlaget skulle göra middagen enkel, vilket betyder att risk för sjösjuka föreligger. Om det slutar regna och mojnar lite betyder det att vi har ätit middag på däck varje dag under resan, så tur med vädret har vi i alla fall haft. Det gäller bara att inte låta tiden mellan tallriken och munnen bli för lång när det blåser, då kan skeden hinna bli tom och innehållet ligga på grannens axel (tom sked a la´ Långben på campingsemester har hänt mig).

Smulpajsbataljen är avgjord. Röstningen avgjordes efter ett dygns smutskastningskampanjer med fjärdeplatsen till pajen ”Illegal sauce” (min favorit, chokladsås mums) och delad andraplats till ”Smegma” (kaptenernas paj) och vår paj som fått smeknamnet ”Excessive butter”. Vinnaren ”Mushy mango” fick en prisbuckla från en seglingstävling som båten vunnit, som dom får behålla så länge de är ombord, vilket betyder ytterligare cirka 1 dygn till.

/Anna K

Krig ombord Sea Dragon

När vi närmar oss Tahiti är havet fortfarande blått och oändligt, fisken nappar fortfarande inte men vi ser fler fåglar cirkulerandes nära vattenytan. Vi ser öar/atoller på sjökortet med namn som Nukutepipi och Anuanurunga men har inte lyckats se någon i dagsljus ännu. Ingen säger något men det är ganska tydligt att de flesta har fasta landet i tankarna. 

Men det är inte det som kriget gäller. Inte heller faktumet att matförrådet börjar sina. Allvaret gäller en smulpaj. Eller snarare 4 stycken. För fyra dagar sedan utmanade vaktlag 1 övriga i en duell vem som kunde göra godast smulpaj. De hade gjort en till middag och var tydligen väldigt nöjda med den. Dagen därpå tog vaktlag 2 till alla knep och efter en eftermiddag med mycket hemlighetsmakeri serverades smulpaj med chokladsås. Protester lämnades in men avslogs. 

Dag 3 var det dags för mitt lag, jag och en fd kock var ansvariga för pajen och med inkokta äpplen i kanel och socker blev vi rätt nöjda. De övriga lagmedlemmarna gjorde maten och lyckades med resans hitintills enda misslyckade maträtt, krossade lasagneplattor med tonfisk eller konserverad biff, gratinerade i ugn med mjölk och cornflakes, serverad med kokt wienerkorv. Tonfiskvarianten var ätbar medans en hel form med biff, som det ryktas om varit ombord sedan Challenge-tävlingen, åkte överbord. Desto populärare blev smulpajen eftersom många inte hade ätit mer än en korv. Kan betyda seger för oss. 

Dag 4 var det kapten och first-mate’s tur, med fördel av att veta hemliga gömmor med konserverad frukt var de segervissa. Enligt smulpajsreglementet måste 24h gå efter sista pajen serverats innan röstningen kan göras. Kapten har utlovat ett pris. Lite orolig är jag för att det blir ett straff snarare än ett pris skulle hans smulpaj inte vinna. Den som lever får se.

/Anna K

Med vind i seglen

Dagarna går förbi fort nu, vi har kommit in på franskt territorium och passerar nu Morane, där kärnvapentestningar gjordes under 1990-talet. Plastprovtagning är avslutad då vi inte har tillstånd att göra det på franskt vatten, och då vi dessutom lämnat södra stillahavsvirveln. Vi har sett tecken på att det finns mycket plast i havet, speciellt tydligt på de stränder vi besökt, och att beståndet av större fiskar är dåligt. Vad det senare beror på är inte klart, en förklaring kan vara utfiske. 

Våra böner om vind har besvarats och tystnaden är ljuvlig med avstängd motor. Nya utmaningar dyker istället upp, matlagningen är betydligt svårare nu, och att sova när det inte går att ligga still i sängen. Mitt vaktlag höll dessutom de övriga i skräck en hel natt när det blåste upp lite extra och vi gjorde ett antal manövrar som man kan klassa under lämna-inte-dessa-amatörer-ensamma-kategorin. Som tur är har vi en utomordentligt duktig kapten och first-mate, när de efter 10 millisekunder var uppe på däck så var det bara att lyda order, vilket mest var av typen ligg ner, håll fast er. Den natten utökade jag min blåmärkessamling med några intressanta objekt.

/Anna K

Pitcairn

Efter 10 dagar till havs spenderades påskaftonen på land, vilket bara det var en upplevelse. Åtminstone 1/3 av de boende på Pitcairn följde med båten som hämtade oss där vi låg ankrade i Bounty Bay. Från hamnen gick vi sedan upp för Hill of Difficulties för att anlända öns enda ”stad”, Adamstown. Trots lördagssabbatt öppnades posten, växlingskontoret och stadens museum för oss. Vykort som postades skulle hämtas med båt i juni och möjligen nå fram i augusti. Vi vandrade sedan uppför en halvt livsfarlig stig till Fletcher Christians grotta, och belönades med makalös utsikt över branta stup med namn som ”Tom off”, ”Johnny fall” och ”Where Dan fall”. 

I Fletchers Café, som visade sig vara vardagsrummet hos fd brittiska kommissionären, åt vi sedan en lunch som inte var av denna värld. Jag skulle kunna ägna ett helt inlägg bara att beskriva hur fisken med citrongräs smälte i munnen, hur gott salladen smakade och hur kall coca-colan var. 

Hela dagen var en otrolig upplevelse med många intressanta möten och samtal. Man kan säga vad man vill om de skandaler, motsättningar och strider som rapporterats från ön, befolkningen var otroligt gästvänliga och detta fastlades när vi meddelade vår avfärd via radion och fick besvara lyckoönskningar på färden i en dryga kvart. 

Hill of Difficulties lystes upp av de boendes fyrhjulingar när de åkte ner till hamnen för att se när vi seglade ut. Vår kapten var nästan i sinnesmod att avfyra en nödraket som sista hälsning, vilket säger ganska mycket då vi tidigare hade en incident involverandes en nödraket som gjorde vår lugna, samlade kapten väldigt, väldigt arg. Men det är en annan historia.

/Anna K

En helt ovanlig dag på jobbet

Vaknade vid 9-tiden efter nattskiftet, midnatt till 4, natten hade varit stjärnklar och lite kylig vilket kompenserades med varm choklad och popcorn. Vi hade anlänt Henderson-ön där vi ankrade över dagen. Jag passade på att jobba lite i labbet när båten låg stilla, men var också naturligtvis tvungen att snorkla över korallreven. Tog sällskap med Sara och Garen, och vi fick i vår tur snart sällskap av tre gråa revhajar som simmade runt under oss, siktdjupet var otroligt.

Henderson är med på UNESCO´s världsarvslista, är obebodd och det är bara tillåtet att beträda en strandremsa. Det märktes att ön inte får besök ofta då fåglar, och även hajar som det visade sig, var otroligt nyfikna, orädda och närgångna. Revhajarna som cirkulerade under oss var inget undantag. Jag hade lite svårt att urskilja avstånd i min mask och utan glasögon, men när Garen blev tvungen att sparka till en haj i ansiktet så kände jag att det var dags att gå upp i båten igen.

Dagskiftet 14-20 innebar matlagning till 14 personer, vi gjorde helstekt kalkon i ugnen och en chokladkaka till efterrätt. Lite sömn hanns med innan nattskiftet 4-8, som bestod av att köra båten och avsluta en extraktion på labbet. Det är (som tur är) inte ofta man behöver göra labbjobb klockan 4 på morgonen. Det är (som tur är?) inte heller ofta man får simma med hajar.

/Anna K

Så långt från civilisationen man kan komma

Båtens trål innehåller fortfarande fragment av plast, trots det faktum att vi inte kommer längre bort från civilisationen än vi är nu, grovt sett halvvägs mellan Peru och Nya Zeeland. Under mitt nattskift passerade vi atollen Ducie, månen var inte högt nog för att ge oss vyn över ön men man kunde skymta vita stränder och höra vågorna bryta mot land. Ducie är en obebodd ö som tillhör Pitcairn, dit vi beräknas anlända snart. 

Pitcairn, en av världens mest avlägsna civilisationer, har en unik historia. Myterister på engelska skeppet Bounty hittade ön 1790 i deras jakt på en tillflyktsort undan lagens långa arm. Populationen har sedan dess varierat och befinner sig idag på dryga 40. Nutidshistorien är svart, en sed innehållande våldtäkt av minderåriga uppdagades för några år sedan och ett antal män står nu anklagade i brittisk domstol.

Förutom plasttrål tar vi vattenprover som jag förvarar och extraherar när tillfälle ges. Utrustningen fungerar som vore det i en dröm. Fiskefångsten är obefintlig, linan är ute varje dag men det finns inget som nappar. Det är rent av helt öde ute på havet. Det hade jag i tanken när vi badade från båten igår. Vattnet är ofattbart klart och tanken på att flyta över 2000m vatten, med dess innehåll som inte vill visa sig, var svindlande.

/Anna K

Tillbaka på världskartan

Strax efter vi lämnat Påskön försvann satellituppkopplingen och därmed också all kontakt med omvärlden. Vi seglade ut i solnedgången och hade bra vind i några dygn, men sen blev allt stilla. När vi igår kväll fick första väderleksrapporten sedan Påskön visade det sig att vi även i fortsättningen måste gå för motor. Vadslagningen om när vinden återkommer kompliceras av att vi har svårt att hålla reda på dagens datum, ingen vill ha motorn väsnandes och luktandes och dessutom kommer bränslet inte räcka ända till Tahiti.

Plastfångsten i trålen minskar för varje dag vilket tyder på att vi lämnar södra Stilla Havets ackumuleringszon. Det är bara vi här ute, bortsett från någon enstaka flygfisk. Idag fick vi dock sällskap av en tonfisk i 20 min som tog hjälp av båtens virvlar när den jagade. Ikväll beräknas vi se land för första gången, vi passerar då atollerna Ducie och sedan Henderson. Idag njuter jag av SPA-dagen, den dag med flest lediga timmar med tjänstgöring 04:00-08:00 samt 20:00-0:00. Efter en vecka på sjön klarar jag äntligen av att sitta under däck och skriva, sjösjuka i kombination med värme och båten full med frukt som luktar har inte varit lätt. Speciellt vidriga är lådorna med guavor som står inne på labb.

/Anna K, dag 7 till havs

Plast mitt ute i ingenting

Påskön ligger ca 4000 km från Chile och det är ungefär samma sträcka till Tahiti i Franska Polynesien. En liten ö mitt ute i ingenting. Denna ö får ta emot mycket skit av andra. Belägen i den södra Stillahavsvirveln sköljs skräp från hela havet upp på stränderna. Det kan vara stora saker som fiskeredskap, plastpåsar, etc. Men det som gjorde starkast intryck på mig från de stränder där vi ”städade” var de många små plastpellets som är själva startmaterialet för plastartiklar. Den plasten har alltså inte använts till något ännu, trots det finns den överallt. I en vattenvik var vattnet prickigt av dessa småbitar, och man behövde inte sila mycket sand förens man fick silen full. Det är tragiskt på många plan.

Plast från vattnet vid en strand på östra sidan av Påskön

En plastbit, som förmodas blivit mat åt en sköldpadda.  

Spänningen stiger, nu är det inte långt kvar tills seglingen börjar. Hela besättningen är på plats och väntar.

/Anna K

Det börjar närma sig avfärd

Hittade Sea Dragon ankrad vid Anakena, den finaste stranden på ön. Det är bara tre nya besättningsmedlemmar som har kommit, men den avgående besättningen hälsade oss hjärtligt välkomna till tonerna av säckpipa, och en grillkväll under stjärnklar himmel. Kvällen bjöd på många goda råd, och var underhållande på många sätt. Ett annorlunda inslag var en inhemsk man som levde i en grotta nära stranden och som sjöng och dansade i traditionsenlig klädsel. Den ”gamla” besättningen har varit toppen, och med i den är två av grundarna av 5Gyres, Marcus Ericsen och Anna Cummings, som jag fick tillfälle att bekanta mig med under en dag. Den nya besättningens avfärd är beräknad till 15:e april.

Sea Dragon ankrad utanför Anakena, bredvid en norsk katamaran på världsomsegling.

Moai, Anna, Anna, och Marcus.

/Anna K

Önskan om att se det osynliga

Så här långt går min etapp fint. Det var en fångtransport med på flyget till Madrid med massa säkerhetsvakter. Det blev dock inte som på film utan alla kom fram lugnt och stilla. Laddade för 13h över Atlanten och passade på att titta på de första provresultaten från Sydamerikas sydspets, denna avlägsna plats som borde vara fri från kemikalier som det industrialiserade samhället använder. Resultaten visar också på det, men vad är rent egentligen? Begränsningar finns som påverkar vad vi kan se. Som kemister vill vi ta bort dessa begränsningar och kunna se även den lilla, lilla kontaminering som eventuellt skulle kunna finnas där. Jag planerar därför lite utveckling på båten för att förfina metoden. Det positiva är att det finns obegränsat med prov att jobba med, hoppas bara på bra metodutvecklingsväder.

Två sydamerikaner som när bilden togs tidigare i veckan nyss blivit tvättade och tömda på eventuella miljögifter

Efter en bekväm Atlantenöverfart med trevligt sällskap i form av Dominique, som tidigare arbetat med att skydda albatrosser på Falklandsöarna, kom jag fram till Santiago. Ett äpple gjorde en tullhund väldigt förtjust i mig och ledde till en extra timme på flygplatsen då jag fick sona för att jag inte deklarerat att jag förde in mat i landet. Väl framme på hotellet hittade jag ett paket på mitt rum. En bomba! Det är första gången med flyt när det gäller det ämnet. Santiago rustade för vintern men bjöd på soligt väder och en promenad utan jacka. På flygresan ut till Påskön började magin komma krypande. Bara att se Isla de Pasqua på flygtavlan gav rysningar. Och när molnen skingrades var den där, dramatiskt hög och grön med horisont av hav runt omkring. Det är skönt att vara framme efter 22h effektiv flygtid, men än har inte äventyret börjat. Lokalisera båten och besättningen står på tur, innan den verkliga resan kan påbörjas.

En efterlängtad bomba

Hostel Alpina Tupuna…….

…med en godkänd utsikt

/Anna K, på Påskön

Stafettpinnen överlämnad

Snart är det dags för den andra Anna att ge sig ut på forskningsresan. Känner instinktivt att jag kommer lida av min obefintliga spanska, detta gjordes tydligt när jag efterfrågade ett rum i Santiago de Chile via email och fick svarsmeddelandet ”Email send susefully. A reservation charge answer soon”. Till detta hotell ska dessutom en pump distribueras. Det är mycket snack om pumpar hit och dit, här kommer en kort resumé:

Hemvändare som numera tjänstgör på labbet

För att pumpa vatten genom provtagningsutrustningen ombord på Sea Dragon behövs en pump. För att vara på säkra sidan beställde vi två pumpar, en skickades till Uruguay till en distributör som mötte Anna R när hon kom fram, och en skickades till Sverige och fick åka i väskan till Sydamerika. Livrem och hängslen. Det som vi inte hade två av var elkonverteraren, som ensam gick sönder efter ca 20 minuters användning. Nya pumpar som inte behöver konverteras beställdes således. Dessa skickades till hamnen i Chile där Anna R hoppade av båten. Gott och väl, de var framme och båtbesättningen lovade att hämta ut dem då Annas ”suspekta” kortanvändning lett till spärrning av Visa-kortet. 600 USD kostade det extra att importera två ”bombas” (pumpar på spanska). Efter hemkomsten fick dock Anna veta att det inte alls var två bombas som levererats till hamnen utan en bomba. Eftersom jag passerar flygplatsen i Chile där en bomba blivit kvarglömd så passar det ju bra att jag kvitterar ut den och stoppar den i väskan ut till Påskön. Det gick däremot inte, till slutdestination ska den! Därifrån kan den skickas till adress i Chile, förhoppningar finns att det blir mitt hotell i Santiago.

/Anna K

Tillbaka i Örebro

Nu är jag tillbaka på kontoret och labbet och båda Annorna är väldigt nyfikna på att se resultatet från den första analysen. Ett av huvudsyftena med de första två etapperna som jag just kommit hem ifrån har ju varit att finslipa och utvärdera metoderna vi använt ombord. Nu kommer vi få svar på om vi behöver göra några justeringar innan Anna kliver ombord på Påskön. Det ska bli intressant att se om vi hittar mätbara halter av fluorerade kemikalier i vatten från avlägsna områden på södra halvklotet som förväntas vara "rena". Nästa steg blir sen att se hur det ser ut i områdena där plasten ackumuleras.

Sista natten tog jag det sista provet assisterad av Brit, Dale och en pannlampa.

Proverna har registrerats och är nu redo att upparbetas för att sedan analyseras med avseende på fluorerade kemikalier.

Anna vid vår LC/MS i färd med att göra några testinjektioner.

Ska bli spännande att få de första resultaten men också att kunna utvärdera metoderna vi har använt ombord.

/Anna R

På väg hem

Tar en liten paus i packandet och skickar några bilder från de sista dagarna på resan. Det var väldigt sorgligt att ta farväl i går och jag skulle inte tveka att göra om denna resa. Men nu ska det bli skönt att komma hem.

Jag framför en av glaciärerna. Naturupplevelse i kubik.

Clive uppe i masten, definitivt ingenting för höjdrädda.

Chiles fjordar är de mest "jungfrueliga" platser som jag upplevt.

Det fanns många datorer ombord. Från vänster: Teresa, Brit, Chris och Robert.

Vattenextraktion. Lägg märke till att kylen och frysen är ordentligt säkrade med rep.

En av våra excellenta pumpar som tyvärr endast fungerade med ström utifrån då en av "elomvandlarna" på båten gått sönder .

/Anna R

Misstänkt aktivitet gör att uttagsautomaten sväljer mitt VISA!

Nu är jag tillbaka i Buenos Aires där resan började efter en minst sagt stressande förmiddag.

Uttagsautomaten sväljer mitt VISA kort och där står jag med ett hotellrum att betala och importen av två pumpar. Det är ca tre timmar kvar tills planet ska gå och på den tiden ska jag hinna betala hotellet och åka ut till båten och betala varvet för pumparna. Tre timmar hade inneburit god marginal om jag inte blivit av med kortet. Jag ringer Anna i något som är ganska nära ett sammanbrott, och vi kommer fram till att det enda att göra är att försöka få varvet att fakturera pumparna (en utmaning i ett land där "cash is king") och låta Dale, Sea Dragons manager, betala hotellet så länge. På något sätt så löste det sig och att kunna spanska har aldrig känts viktigare. Det krävdes en hel del förklaringar och vädjanden.

I efterhand så har jag fått veta att bedrägeriavdelningen på Swedbank bestämt sig för att spärra mitt kort och skicka ett nytt till min svenska adress pga "misstänkt aktivitet". Tre uttag á 1000-2000 kronor vardera i Argentina, Uruguay och Chile inom loppet av en månad fick tydligen varningsklockorna att ringa. Jag för min del tycker att det låter som att kortets ägare är på resande fot i Sydamerika men tydligen så tillämpar de försiktighetsprincipen. Vet inte om de försökt kontakta mig via telefon för någon förfrågan via e-post har jag inte fått. Tydligt är i alla fall att de håller koll på sina kunders transaktioner och inte tvekar att ta egna initiativ. I det här fallet drabbade det mig helt klart negativt. Nog om detta.

Jag hann filtrera och extrahera samtliga vattenprover vilket känns som en vinst. Jag hann dessutom tillbringa lite tid i Valdivia som var en synnerligen trevlig stad.

/Anna R

Resan i bilder

Nu ligger vi vid ett varv i Valdivia och det har varit full fart på båten sedan i torsdags. Jag har jobbat intensivt på lab och räknar med att kunna processa alla prover innan tisdag då jag flyger hem. Sista dagarna på resan innebar många prövningar. Sista dygnet  bjöd dock på fantastisk segling och alla njöt i fulla drag. 

Lagt ankar i en vik.

Vi utforskade en fantastisk glaciär, den blåa färgen liknar ingenting jag sett tidigare. Vattnet runt glaciären var intensivt turkosfärgat och vi hade delfiner på båda sidor om båten, man tror knappt det är sant. Den lilla mörka pricken i förgrunden är vår gummibåt.

Jag gjorde en intervju med Brit som var med på båten för att göra ett reportage. Under allas inrådan så tog jag på mig mina glasögon som jag för övrigt inte har använt, tydligen så såg jag mer ”seriös” ut med de på.

Alla vyer var slående vackra hela tiden och himmelen var ofta halva upplevelsen. Svårt att fånga på bild men jag kan intyga att det var häpnadsväckande.

Det som fastnar i trålen spolas försiktigt ner i en glasbunke med hjälp av en tandborste.

Vi trålade cirka 30 minuter innan det blåste upp och vi bestämde oss för att avbryta. Trots att vi är långt i från någon av havsvirvlarna ("gyres") fann vi en vit liten plastbit av riskornstorlek.

Vi fann denna blåa plasttunna längst in i en vik mer än tio meter upp på land. Kändes helt osannolikt men strömmar och vågor måste ha fört den dit.

Vi blev kommenderade till Puerto Eden för att ankra på djupt vatten efter jordbävningen i Japan. Det var skönt att komma iland ett tag och jag pratade en hel del med lokalbefolkningen som nog tyckte att vi utgjorde ett exotiskt inslag.

Utan fungerande autopilot blev det manga timmar bakom rodret.

I regn och stark blåst var det skidglasögon som gällde. Här Brit och Chris.

/Anna R

Man får nypa sig i armen! Det är oerhört vackert här!

Tsunamirisk

Nu har vi seglen uppe för första gången på över en vecka och lämnar fjordarna bakom oss för att segla sista biten till Valdivia. Det blev gungigt då vi kom ut på havet så däcket har spolats en del här på morgonen då vissa inte mått helt prima. 

Efter jordbävningen i Japan så blev vi beordrade att ankra på djupt vatten i en liten fiskeby på grund av tsunamirisk. Med annandagen 2004 färsk i minnet kändes det rätt olustigt till en början. Ingen märkbar våg nådde dock Chiles kust och vi fick tillstånd att fortsätta dagen efter. 

Sedan dess har vi gått för motor i princip dygnet runt förutom igår då vi låg ankrade och väntade på ett sydligt vindvrid. Jag passade på att ta ett vattenprov vilket två personer filmade, den ena med min kamera. Jag kan inte säga att jag känner mig jättebekväm med en kamera riktad emot mig, än mindre med två stycken, men det ska bli intressant att se resultatet. 

Mitt seglings/forskningsäventyr börjar gå mot sitt slut. I Valdivia väntar en ny pump som Anna har skickat så det kommer bli mycket jobb för mig på båtlabbet då vi kommer fram. Hela kylen är full med vattenprover som ska filtreras och extraheras så det finns att göra.

/Anna R

Vindrekord och "the Swedish beast"

Nu ligger vi ankrade och har sex linor till träd på land och väntar på att vinden ska lägga sig. De senaste två dagarna har det blåst upp till över 20 m/s. Jag har stått vid rodret bägge gångerna. Första gången, för två dagar sedan, blåste det upp när vi passerade infarten till Magellansundet. Vi hissade stormseglet och sen blev det åka av. Jag har aldrig manövrerat en båt i större vågor och det var faktiskt ganska tokigt. Vi var tre stycken uppe på däck och ibland såg vi bara vatten och ingen himmel. Sen igår slog jag mitt vindrekord, 26 m/s. I dag gjorde jag en lång upptäcktsfärd på egen hand, skönt att få komma ifrån och få lite egen tid.  Vi lever ju extremt nära varann. Det ligger en fransk båt (Salt 47) ankrad i en vik runt hörnet som vi åkte och hälsade på igår (vi har en liten gummibåt). Fransmännen har rykte här nere att vara otroligt skickliga seglare. Det var ett pensionerat par som varit ute sedan maj förra aret. Kvinnan var ca 1.50 lång, stod och rökte på akterdäck och berättade glatt om hur de rundat Kap Horn i mitten av januari. Hyfsat salta människor.

Jag har en daglig rutin att baka fyra limpor bröd. De går under namnet "the Swedish beast" för jag lyckas få degen att svälla till enorma proportioner. Vi äter enormt bra på den har båten och det finns manga som gärna lagar mat och gör det bra. Det verkar som att vi blir kvar i vår skyddade lilla vik även i natt. Prognosen är att det ska bli relativt svaga vindar de kommande tre dagarna vilket känns skönt. Vi har verkligen fått var beskärda del vind under de senaste dygnen. Jag har blivit hyfsat bra på att styra båten, även på natten, så jag har på senaste tiden blivit ombedd att styra under krävande omständigheter. T.ex. då vi ska navigera genom trånga passager eller då det går höga vågor. Känns naturligtvis kul att få förtroende men också ganska nervöst. Nu vankas det middag och sen ska vi kolla på en dokumentär om Shackleton.

/Anna R

Magellansundet

Nu har vi nått Magellansundet, en passage för de som vill ta sig mellan Stilla havet och Atlanten utan att runda Kap Horn. Regn och rusk men fantastiska vyer. Vi är tillbaka till att vara igång 24h om dygnet så nu är det vakna upp mitt i natten och sova en del på dagen som gäller igen. Jag har sett två späckhuggarfenor och den andra vakten såg jag en Humpback whale. Livet på Sea dragon rullar på som vanligt med andra ord och vi lever i vår lilla bubbla. Jag har tagit ytterligare ett vattenprov och känner mig allmänt nöjd med tillvaron.

/Anna R

Besättningen! Från vänster Teresa, Chris, Tasha, Jeff,
Brit, Robert, jag, Dale, Clive, Alfred.

Som ett vykort

Nu har vi börjat motorera genom fjordarna mot Valdivia. Landskapet är nästan osannolikt: glaciärer, vattenfall, snöklädda berg osv. Som att konstant befinna sig i ett vykort. Vi har ankrat två nätter och den första platsen var helt makalöst vacker med utsikt over en glaciär. Vädret har varit växlande, i morse stod jag och styrde med skidglasögon i kraftiga vindbyar och regn medan första dagen bjöd på strålande sol och svaga vindar. Bra stämning i gruppen men vissa hade nog inte fattat hur tufft det kan vara när vindarna når kulingstyrka.

/Anna R

Resan i bilder

I morgon bitti, innan fåglarna ens börjat fundera på att stiga upp, så ska vi bege oss västerut och sen norrut. Vi är nu 10 ombord, 6 amerikaner har tillkommit och det känns som att vi har en helt okej gruppdynamik. Skickar lite bilder härifrån Puerto Williams och från resan ner nu när jag under en kort stund fick möjlighet att använda internet.

Jag och Ceci i färd med att laga mat på varma breddgrader.

Strax innan avfärd i Piriápolis.

Vår skipper Clive hjälper gärna till med provtagningen. "So Anna, am I a scientist now?!"

Solnedgång i södra Atlanten.

Enligt en australienare som jag talade med här i Puerto Williams så är Kap Horn "a walk in the park" jämfört med vattnen mellan Staten Island och Eldslandet. Som synes så prickade vi in en bra dag och slapp uppleva jättevågor och strömmar på 8 knop och andra hemskheter som han berättade om.

Solen gick upp samtidigt som jag styrde båten in i Beaglekanalen. Magiskt.

Eldslandet - Tierra de Fuego. Delfiner och pingviner välkomnade oss. Man får nypa sig i armen då och då.

Angöring i Puerto Williams vid världens ände.

Sea dragon förtöjd vid boj och ankar i Puerto Williams

Hon är verkligen en fantastisk båt!

Från höger till vänster: Podorange, en lillasyster till Sea Dragon (en första generationens Challengebåt). Pelagic Australis, en båt byggd för segling i trakterna av Kap Horn och Antarktis, alltså tuffast tänkbara förhållanden. Ocean tramp, ägaren är amerikan och har spenderat 30 år i Puerto Williams med omnejd. Ombord finns två svenska geologer från Lund och Svante bad att få hälsa till min kollega Bert Allard. Vi ligger nu förtöjda längs med Pelagic Australis och har ca en decimeter fritt vatten under kölen...

 /Anna R